Laboratorier använder ofta vakuumpumpar att skapa ett vakuum. Eftersom tryckintervallet från grovt vakuum till extremt högt vakuum är så högt som mer än tio storleksordningar (Pa), behöver olika typer av vakuumpumpar väljas när olika vakuumgrader krävs i experiment. För att uppnå högt vakuum eller ultrahögt vakuum är det i allmänhet nödvändigt att använda en kombination av flera pumpar för att uppnå det.

Vakuumpumpar kan delas in i två kategorier: vakuumpumpar av kompressionstyp och vakuumpumpar av adsorptionstyp enligt mekanismen och metoden för att erhålla vakuum. Pumpar av kompressionstyp komprimerar gasen från en specifik behållare och släpper sedan ut den ur behållaren. Såsom vattenspolningspump, mekanisk pump, diffusionspump, molekylpump, etc. Den andra typen är adsorptionspumpen, som förlitar sig på adsorptionen av gasmolekyler i ett specifikt utrymme för att minska trycket för att erhålla en vakuumgrad. Såsom titanpump, kryogenpump, adsorptionspump, etc.

Mekaniska pumpar och diffusionspumpar är billiga och har höga pumphastigheter. De är de mest använda vakuumpumparna i laboratorier, men de använder alla speciella oljor som arbetsämnen, vilket orsakar viss kontaminering av försöksobjekt. Mekaniska pumpar kan bara generera ett lågt vakuum på 1~10-1Pa. När diffusionspumpen används måste en mekanisk pump användas som den främre pumpen och ett högt vakuum eller ultrahögt vakuum på 10-1~10-7Pa kan erhållas. Membranpumpar, adsorptionspumpar och titanpumpar är alla oljefria pumpar, och det finns inga föroreningsproblem med oljeånga. De kan användas i tandem för att erhålla ultrahögt vakuum bättre än 10-6Pa. Molekylpumpen förlitar sig på den inre cylinderns höghastighets mekaniska rörelse för att få gasen att flöda i ett riktat sätt. I allmänhet måste den kombineras med stödpumpen för att få ett högt vakuum. Kryopumpen är vakuumpumpen med den högsta pumphastigheten och kan nå extremt högt vakuum.